
Finns att köpa på Bokus, Adlibris eller Natur & Kultur!
De nya kursplanerna innehåller ett förslag som jag tycker är särskilt intressant. För första gången ska lärare få vägledning i form av undervisningsstrategier som skrivs in i kursplanerna. De generella strategierna tar sin utgångspunkt i forskning om kognitiva processer med relevans för lärande, medan de ämnesspecifika bygger på ämnesdidaktisk forskning och erfarenheter från lärarprofessionen.
Vid en första genomläsning är det lätt att instämma. Vi ska ta hänsyn till arbetsminnets begränsningar, bygga vidare på elevernas förkunskaper och se till att viktiga kunskaper befästs över tid. Eleverna ska också få det stöd de behöver för att så småningom kunna arbeta mer självständigt. Det låter väl ganska uppenbart?
Jag hade nog tyckt det för några år sedan. Efter många år som lärare, med otaliga genomgångar och lektionsplaneringar bakom mig, kände jag mig ganska trygg i min förståelse av vad som kännetecknar god undervisning. Men ju mer jag började läsa om hur människor lär sig, desto oftare fick jag anledning att fundera över sådant jag tidigare tagit för givet. Ibland upptäckte jag att det fanns ganska stora luckor mellan vad jag trodde mig veta och hur jag faktiskt undervisade.
Att överskatta vår egen förståelse
Inom psykologin finns ett fenomen som brukar kallas Dunning-Kruger-effekten. Lite förenklat handlar det om att den som har begränsade kunskaper inom ett område också kan ha svårt att bedöma hur mycket han eller hon faktiskt kan. Tänk på någon som börjar handla med aktier, gör några lyckade affärer och snart känner sig som en ganska skicklig investerare. Först när personen börjar sätta sig in i ekonomi och riskbedömning blir det tydligt hur mycket som återstår att förstå.
Det är förstås en förenklad illustration av ett forskningsområde som är mer komplicerat än så. Men frågan är intressant även för oss lärare. Hur ofta uppfattar vi något som självklart därför att vi ännu inte har förstått hur komplicerat det egentligen är?
Jag tänker exempelvis på repetition. Självklart repeterade jag med mina elever. Vi gick igenom sådant vi redan arbetat med, och eleverna fick göra liknande uppgifter igen. Jag hade knappast beskrivit repetition som något jag behövde lära mig mer om. Sedan började jag läsa minnesforskning. Då insåg jag att det är stor skillnad mellan att låta eleverna läsa om information och att låta dem försöka plocka fram den ur minnet. Jag hade heller inte funderat särskilt mycket över hur repetitionen borde fördelas över tid. Mitt gamla råd om att ”repetera mer” visade sig vara ganska oprecist.
Liknande frågor dyker upp när vi talar om tydliga förklaringar och modellering. Hur mycket information kan eleverna hantera under en genomgång? Vad behöver jag visa, och vad kan eleverna redan göra själva? När är det dags att minska stödet? Det är ganska lätt att hålla med om en undervisningsstrategi, men att tillämpa den väl kräver betydligt mer kunskap.
Generella undervisningsstrategier
I förslaget till nya kursplaner finns fyra generella undervisningsstrategier som ska vara relevanta oavsett ämne. Jag har försökt sammanfatta hur jag förstår dem och vilken forskning de knyter an till.
| Strategi | Forskning | Undervisning |
| 1. Minska belastningen på arbetsminnet | Kognitiv belastning och arbetsminnet | Introducera innehåll stegvis, ge tydliga instruktioner och begränsa distraktioner. |
| 2. Bygga vidare på förkunskaper | Långtidsminne och scheman | Undersök vad eleverna redan kan och bygg upp de kunskaper som saknas. |
| 3. Befästa kunskaper i långtidsminnet | Aktiv återkallning och utspridd repetition | Låt eleverna återkomma till och använda viktiga kunskaper vid flera tillfällen. |
| 4. Utveckla självständighet | Explicit undervisning och motivation | Visa hur något görs, öva tillsammans och låt eleverna ta ett allt större ansvar. |
Fyra strategier kan verka ganska hanterbart. Men var och en rymmer frågor som vi lärare behöver ta ställning till varje dag.
1. Arbetsminnet: mindre belastning betyder inte mindre tänkande
Jag minns många genomgångar där jag själv tyckte att det gick riktigt bra. Jag hade förklarat ordentligt, eleverna verkade lyssna och ingen ställde några särskilt besvärliga frågor. Ändå kunde det visa sig – ibland redan när eleverna skulle börja arbeta – att flera inte riktigt hade hängt med.
En del av förklaringen finns i teorin om kognitiv belastning (cognitive load theory). Arbetsminnet har en mycket begränsad kapacitet. Forskning brukar ange att vi kan hålla ungefär fyra informationsenheter aktuella samtidigt, även om det beror på hur informationen är organiserad och vilka kunskaper vi redan har. Det blir särskilt besvärligt när informationen endast presenteras muntligt. Inom forskningen talar man om the transient information effect. Information som sägs försvinner snabbt, och medan läraren fortsätter förklara försöker eleverna hålla kvar det som nyss sagts. Om innehållet är nytt och komplext kan arbetsminnet snart bli överbelastat.
Betyder det att vi ska göra undervisningen så enkel som möjligt? Nej, den slutsatsen vore olycklig. Elever behöver tänka och anstränga sig för att lära sig. Men det är skillnad mellan att anstränga sig för att förstå ett matematiskt problem och att kämpa med att minnas en lång och otydlig instruktion.
För egen del gjorde det mig mer uppmärksam på längden på mina genomgångar. Jag försökte hellre förklara en mindre del, lät eleverna tillämpa det vi gått igenom och sedan fortsätta. Då fick jag också veta vad de hade förstått innan jag gick vidare.
2. Förkunskaper: att aktivera räcker inte
Det är svårt att hitta en lärare som inte tycker att förkunskaper är viktiga. Ändå tror jag att vi ibland behandlar dem lite väl lättvindigt. Vi inleder ett arbetsområde med att fråga vad eleverna redan vet. Några händer åker upp, vi samlar ett antal ord på tavlan och känner oss redo att gå vidare. Men vad händer med de elever som faktiskt inte vet särskilt mycket?
Här tycker jag att det är viktigt att skilja mellan att aktivera förkunskaper och att bygga bakgrundskunskaper. När vi aktiverar förkunskaper hjälper vi eleverna att plocka fram sådant som de redan har lagrat i långtidsminnet. Att bygga bakgrundskunskaper innebär att vi undervisar om det som eleverna ännu inte kan, men behöver känna till för att förstå det nya innehållet.
Det låter kanske som en självklar skillnad, men den får stora konsekvenser för undervisningen. Vi kan exempelvis inte förvänta oss att elever ska kunna analysera orsakerna till franska revolutionen om de knappt vet hur det franska samhället såg ut före revolutionen. De behöver förstå ståndssamhället, människors levnadsvillkor och de konflikter som växte fram.
Det gäller även förmågor som resonemang och kritiskt tänkande. Vi kan lära eleverna modeller för att jämföra, resonera och dra slutsatser, men modellerna är av begränsad hjälp om eleverna saknar kunskaper om det som ska tänkas om. Det är svårt att upptäcka samband mellan sådant man inte känner till. Om vi planerar undervisningen som om alla redan hade samma grund att stå på riskerar vi att förstärka skillnaderna i klassen.
3. Långtidsminnet: repetition är mer än att göra om
Jag har nog alltför många gånger dragit slutsatsen att eleverna hade lärt sig något därför att det gick bra på ett prov. Vi hade arbetat med ett område under några veckor, eleverna kunde svara på frågorna och jag gick vidare i planeringen. När vi återkom till innehållet nästa termin var resultatet mindre imponerande.
Det här är en av anledningarna till att jag tycker att minnesforskningen är så användbar för lärare. Det finns ett omfattande forskningsstöd för två strategier som kan hjälpa eleverna att behålla kunskaper längre:
- Retrieval practice (aktiv återkallning): Eleverna försöker själva plocka fram kunskaper ur minnet. Det ger ofta bättre långsiktiga resultat än att enbart läsa samma information igen.
- Spaced practice (utspridd repetition): Eleverna återkommer till innehållet vid flera tillfällen över tid, i stället för att samla all övning under en kort period.
Båda strategierna har undersökts i många experimentella studier och även i skolkontexter. Resultaten är förhållandevis robusta, även om effekterna påverkas av bland annat elevernas förkunskaper och hur övningarna genomförs. Det intressanta är att det som känns lättast inte alltid leder till bäst lärande. En elev som läser samma text flera gånger kan få en stark känsla av att kunna innehållet. Att försöka återge det utan att ta hjälp av texten är betydligt mer ansträngande och avslöjar ofta hur mycket som faktiskt saknas.
För mig innebär detta att repetition behöver finnas med redan när vi planerar ett arbetsområde. Vilka kunskaper ska eleverna kunna om tre månader? Hur ska de få möjlighet att använda dem igen? Jag tror att vi behöver tänka mer på ämnets progression som en spiral, där viktiga kunskaper återkommer och fördjupas under skolgången.
4. Självständighet: något elever behöver lära sig
”Nu får ni arbeta själva.” Den uppmaningen har jag gett många gånger. Ofta har jag sedan blivit förvånad över att flera elever inte kommit i gång. Med facit i hand hade jag nog inte alltid gett dem tillräckliga förutsättningar att lyckas.
Här är skillnaden mellan noviser och experter viktig. En novis har ännu inte de kunskaper som behövs för att hantera en komplex uppgift på egen hand. En expert har däremot utvecklat välorganiserade kunskaper i långtidsminnet (scheman) och kan därför se samband och lösa problem utan att belasta arbetsminnet lika mycket. Det förklarar varför undervisning som fungerar bra för kunniga elever kan bli alltför svår för nybörjare. När elever möter ett nytt område behöver de ofta stegvisa förklaringar och tät återkoppling. Efter hand som kunskaperna växer kan stödet minska.
Inom explicit undervisning används ofta en enkel modell för detta:
- Jag visar: Läraren förklarar och modellerar.
- Vi övar: Eleverna övar med lärarens stöd.
- Du prövar: Eleverna använder kunskaperna självständigt.
I ett arbetsområde om kolets kretslopp kan jag exempelvis börja med att visa hur fotosyntesen fungerar. Därefter får eleverna beskriva processen tillsammans, innan de försöker förklara den på egen hand. Deras svar hjälper mig att avgöra om vi kan gå vidare eller behöver öva mer.
Det svåra är förstås att veta när eleverna är redo. För lite stöd kan göra en uppgift övermäktig, men för mycket hjälp kan bli ett hinder när eleverna har utvecklat tillräckliga kunskaper. Jag tror därför att vi behöver vara försiktiga med att likställa självständighet med att eleverna lämnas att arbeta på egen hand. Självständighet är något undervisningen ska hjälpa dem att utveckla.
Professionellt omdöme
Jag välkomnar att de föreslagna kursplanerna tydligare anknyter till forskning om lärande. Samtidigt förstår jag oron för att undervisningsstrategierna ska uppfattas som detaljerade instruktioner för hur lärare ska bedriva sin undervisning. Läraryrket kräver ett stort professionellt omdöme, och det behöver vi värna.
I Klassrumsmetodik beskriver jag undervisning utifrån fyra nivåer som jag tycker hjälper till att reda ut den här frågan.
| Nivå | Funktion | Exempel |
| Teori | Hjälper oss att förstå varför något fungerar. | Arbetsminnets begränsningar. |
| Princip | Beskriver vad vi behöver ta hänsyn till. | Begränsa onödig kognitiv belastning. |
| Metod | Ger undervisningen en övergripande struktur. | Explicit undervisning. |
| Teknik | Beskriver hur något kan göras i praktiken. | Modellering och genomarbetade exempel. |
Enligt min tolkning ger de föreslagna kursplanerna framför allt vägledning på principnivå. De beskriver viktiga förhållanden som undervisningen behöver ta hänsyn till. Däremot behöver läraren fortfarande avgöra vilka metoder och tekniker som passar för det aktuella innehållet och den elevgrupp man har framför sig.
Ta exempelvis en klass som ska börja arbeta med ett nytt matematiskt område. Där kan läraren behöva vara väldigt tydlig, visa genomarbetade exempel och låta eleverna öva under vägledning. I ett område där eleverna redan har goda kunskaper kan det finnas större utrymme för självständig problemlösning och utforskande arbete. Det professionella omdömet handlar därför bland annat om att kunna bedöma när undervisningen behöver vara mer explicit och när eleverna klarar sig med mindre stöd.
Jag ser ingen motsättning mellan en tydligare vetenskaplig grund och lärarnas professionella frihet. Tvärtom tror jag att goda kunskaper om lärande kan göra våra didaktiska beslut mer genomtänkta. Men det förutsätter att vi får möjlighet att fördjupa oss i forskningen, pröva våra idéer och diskutera undervisningen med våra kollegor.
Vi blir nog aldrig fullärda
När jag besöker klassrum och samtalar med lärare blir jag ofta påmind om hur svårt det är att undervisa riktigt väl. Vi kan ha planerat en lektion noggrant, formulerat tydliga mål och tänkt igenom våra förklaringar. Ändå visar elevernas svar att de har förstått något helt annat än vi hade tänkt oss. Förr var jag nog betydligt säkrare på vad god undervisning innebar. I dag har jag läst mer, sett fler klassrum och blivit mindre tvärsäker.
Jag tror att ett av de största hindren för elevernas lärande uppstår när vi lärare börjar betrakta oss som (nästintill) fullärda. När vi är övertygade om att vi redan vet vad som fungerar blir det lättare att förklara svaga resultat med elevernas brister än att undersöka vad vi själva skulle kunna förändra.
Min förhoppning är att de nya undervisningsstrategierna kan bidra till en mer evidensbaserad och likvärdig undervisning. Men det kommer knappast att ske enbart för att de skrivs in i kursplanerna. De behöver bli föremål för samtal, fördjupning och ett fortsatt arbete med att utveckla undervisningen i klassrummet.




