
Finns att köpa på Bokus, Adlibris eller Natur & Kultur!
Motivation är ett av de där orden som vi använder ganska frikostigt i skolan. Vi säger att en elev är motiverad, omotiverad eller behöver bli mer motiverad. Ibland blir motivation nästan en förklaring i sig: Det går inte så bra eftersom eleven saknar motivation. Jag har själv tänkt så många gånger. Och om jag ska vara självkritisk har jag nog ibland varit ganska snabb med att placera problemet hos eleven.
Men ju mer jag har läst om motivation, desto mindre användbar tycker jag att den förklaringen blir. Inte för att motivation är oviktig, utan för att den är mer föränderlig och mer sammanflätad med undervisningen än vi ibland föreställer oss. Eleven som inte börjar arbeta kanske inte saknar vilja. Hen kanske inte förstår instruktionen, saknar nödvändiga förkunskaper eller inte vet vilket första steg som ska tas.
I Klassrumsmetodik försöker jag därför placera motivation där jag tror att den hör hemma: som en viktig komponent i ett större system för undervisning och lärande. Motivation påverkar vad elever gör, men undervisningen påverkar samtidigt deras motivation. Och kanske viktigast: en elev kan vara både intresserad och engagerad utan att för den skull lära sig särskilt mycket.
Missuppfattning 1: Först motivation, sedan lärande
En föreställning jag länge bar med mig såg ungefär ut så här:
Motivation → Ansträngning → Lärande
Logiken känns rimlig. Om eleven bara blir intresserad av historia kommer hen att arbeta mer och därmed lära sig mer. Lärarens uppgift blir då att hitta sätt att motivera eleven. Jag har själv planerat åtskilliga lektioner med den utgångspunkten. Först behövde jag fånga eleverna, sedan kunde det riktiga lärandet börja. Ibland lade jag nog mer tankekraft på en spektakulär inledning än på vilka förkunskaper eleverna behövde för resten av lektionen.
Problemet är att relationen inte är så enkelriktad. Det omvända sambandet är minst lika intressant:
Lärande → Motivation → Ansträngning
I Klassrumsmetodik beskriver jag därför motivation som något som också kan växa genom att elever lyckas. När elever märker att ansträngningen leder någonstans stärks tron på den egna förmågan. Framgång kan skapa vilja att fortsätta, medan upprepade misslyckanden kan leda till undvikande och uppgivenhet.
Tänk på eleven som säger: ”Jag hatar matte.” Det är lätt att tolka det som en egenskap hos eleven och börja fundera på hur matematiken kan göras roligare eller mer vardagsnära. Men vi kan också fråga: Vad har eleven för erfarenheter av matematik? Om flera års matematikundervisning mest har blivit en återkommande demonstration av sådant eleven inte kan, är den låga motivationen ganska begriplig. Jag hade förmodligen inte heller längtat till nästa lektion.
Vägen till ökad motivation kanske då inte främst går via en roligare aktivitet, utan via tydligare förklaringar, bättre exempel, gemensam övning och uppgifter som gör nästa steg möjligt. Ibland behöver eleven få erfara “Jag kan faktiskt det här” innan “Jag vill göra det här” börjar växa fram.
Missuppfattning 2: En motiverad elev lär sig
Här finns en annan tankefälla som jag definitivt har gått i. Lektionen är slut, eleverna har pratat, skapat och diskuterat och någon som annars brukar vara svår att få med frågar: ”Kan vi inte göra det här nästa lektion också?” Jag lämnar klassrummet ganska nöjd. Vilken lektion! Jag minns många sådana tillfällen där grupparbetet flöt och det producerades imponerande affischer, presentationer och modeller.
Problemet är att engagemang inte är samma sak som lärande. Elever kan arbeta hårt och ha roligt samtidigt som deras uppmärksamhet riktas mot fel saker. Om målet är att förstå hur vulkaner fungerar kan eleverna lägga det mesta av sin tankekraft på att bygga en snygg papier-maché-vulkan. Färg, lim och konstruktion hamnar då lätt i fokus i stället för magma, tryck och plattektonik.
Jag har gjort motsvarande misstag i SO. Jag kunde lägga mycket tid på att skapa en spännande uppgift om vikingatiden eller en historisk person, men mindre tid på att precisera vilka begrepp och samband eleverna faktiskt skulle förstå. Eleverna var aktiva, men frågan jag borde ha ställt var: Aktiva med vad?
Det betyder förstås inte att undervisningen ska vara tråkig. Engagemang är värdefullt, men det avgörande är vad engagemanget riktas mot. En fråga från kognitionsvetenskapen har därför påverkat mitt sätt att tänka mycket: Vad tänker eleverna på under lektionen? För att lärande ska ske behöver uppmärksamheten riktas mot relevant information som bearbetas och kopplas till tidigare kunskaper.
Därför behöver vi vara försiktiga med våra spontana kvalitetsmått. Aktivitet, arbetsro och entusiasm är bra saker, men de är inte i sig bevis på lärande. Jag har själv alltför ofta låtit elevernas entusiasm bli ett kvitto på en lyckad lektion. Det mer intressanta kvittot är: Vad förstod eleverna? Vad minns de? Vad kan de göra som de inte kunde tidigare?
Missuppfattning 3: Motivation bör helst komma inifrån
En tredje missuppfattning är att se motivation som ett personlighetsdrag: Hon är motiverad. Han saknar motivation. Nära detta ligger föreställningen att den bästa motivationen alltid kommer inifrån, medan yttre motivation helst bör undvikas.
Även här tror jag att mitt eget språk ibland har lurat mig. Jag kunde beskriva en elev som omotiverad, trots att samma elev kunde ägna två timmar åt att lära sig ett gitarrsolo, bemästra ett datorspel eller träna fotboll. Tre minuter in i en novell gav eleven däremot upp. Det borde ha fått mig att fundera mindre över hur eleven är och mer över vad situationen gör med elevens motivation.
I Klassrumsmetodik lyfter jag fram tre faktorer som undervisningen kan påverka: framsteg, gemenskap och autonomi. Framsteg handlar om känslan ”Jag blir bättre på det här”, gemenskap om ”Jag hör hemma här och vågar delta” och autonomi om ”Jag har ett meningsfullt inflytande över det jag gör”. Motivation är alltså inte bara något eleven tar med sig till klassrummet. Den kan också påverkas av hur undervisningen utformas och vad eleven får uppleva där.
Samtidigt behöver motsättningen mellan inre och yttre motivation nyanseras. Belöningar kan vara problematiska om de flyttar uppmärksamheten från lärandet, men yttre motivation är inte automatiskt dålig. Elever gör varje dag saker för att läraren förväntar sig det, för att en uppgift ska bedömas eller för att de får uppmuntran när de anstränger sig. Ibland kan sådana yttre drivkrafter hjälpa eleven över den första tröskeln.
En elev kanske börjar läsa för att klassen deltar i en lästävling. Efter ett tag går läsningen lättare, eleven förstår mer och hittar kanske böcker som väcker ett eget intresse. Det som först krävde yttre motivation kan gradvis bli mer självständigt. Målet behöver därför inte vara att elever alltid ska känna spontan lust inför skolarbetet. En viktigare fråga är vad motivationen får eleven att göra och vilka erfarenheter det i sin tur skapar.
Vad betyder det här för undervisningen?
1. Skapa möjligheter till verkliga framsteg.
Ge eleverna de förkunskaper, modeller, den vägledning och övning som behövs för att kunna lyckas. Det handlar inte om att göra undervisningen enkel, utan om att göra nästa steg möjligt. Eleven som märker att gårdagens svåra uppgift går att lösa idag får samtidigt ett ganska övertygande argument för att fortsätta försöka.
2. Rikta engagemanget mot innehållet.
Fråga inte bara om eleverna kommer att uppskatta aktiviteten, utan vad den får dem att tänka på. Om eleverna gör en podd om franska revolutionen är podden ett medel. Målet är de historiska begrepp, orsaker och samband som eleverna behöver förstå och använda. En engagerande arbetsform är som bäst när engagemanget riktas mot det som ska läras.
3. Undersök situationen innan du förklarar eleven.
När en elev verkar omotiverad, börja med att undersöka vad som kan påverka beteendet. Är uppgiften begriplig? Har eleven nödvändiga förkunskaper? Är första steget tydligt? Finns det tillräckligt med stöd och rimliga möjligheter att lyckas? Då blir motivation något vi försöker förstå och påverka, snarare än en etikett vi sätter på eleven.
Motivation är både orsak och resultat
Jag har med tiden blivit mindre intresserad av frågan ”Hur får vi eleverna motiverade?” och mer intresserad av ”Vilka erfarenheter ger vår undervisning eleverna?” För mig fångar den senare frågan bättre att motivation kan finnas både före och efter lärandet.
Ibland kommer motivationen först. Intresse och nyfikenhet kan få eleven att börja, anstränga sig och vilja veta mer. Men nyfikenhet uppstår inte i ett vakuum. Det är lättare att bli nyfiken på ett ämne när man redan vet något om det. Förkunskaper ger fler saker att undra över, fler samband att upptäcka och fler nya idéer att haka fast i.
Just därför kan sambandet också gå åt andra hållet. När undervisningen ger elever nya kunskaper får de mer att tänka med och bygga vidare på. Ett ämne som först verkade ointressant kan bli mer spännande när eleven börjar förstå hur saker hänger ihop. Kunskap kan på så sätt väcka nyfikenhet, samtidigt som framsteg kan stärka viljan att fortsätta lära.
För mig är det ett hoppfullt budskap. Vi kan inte styra vilken motivation eller vilka förkunskaper eleverna kommer till klassrummet med, men vi kan påverka vad de får möjlighet att lära sig där. Vi behöver därför inte alltid vänta på nyfikenheten för att undervisningen ska börja. Ibland leder nyfikenhet till kunskap. Andra gånger är det kunskapen som väcker nyfikenheten.

Lämna ett svar