Finns att köpa på Bokus, Adlibris eller Natur & Kultur!
Det finns en fråga som jag allt oftare återkommer till i min undervisning och i samtal med lärare: Vad vill jag faktiskt se eleverna göra? Jag har själv många gånger sagt att elever behöver ”ta mer ansvar”, ”visa respekt” eller ”anstränga sig mer”.
Problemet är att sådana formuleringar säger mycket om vad jag önskar, men ganska lite om vad eleven ska göra. Om jag själv har svårt att beskriva hur ”ta ansvar” ser ut i praktiken är det kanske optimistiskt att förvänta mig att eleven automatiskt ska förstå det.
När jag skrev Klassrumsmetodik återkom jag ofta till frågan om vad våra teorier om lärande betyder för det läraren faktiskt gör. Här tycker jag att beteendevetenskapen erbjuder ett användbart perspektiv. Inte som en heltäckande teori om lärande eller ett sätt att kontrollera elever, utan som ett sätt att förstå vad som händer före, under och efter ett beteende. Framför allt riktar den blicken mot sådant vi som lärare kan påverka.
Varför fokusera på beteenden?
För mig finns det tre viktiga skäl att fokusera på beteenden, men först behöver vi göra en viktig åtskillnad. Beteende handlar om vad eleven gör, medan lärande handlar om vad eleven utvecklar för kunskaper och färdigheter. Att en elev arbetar tyst eller skriver mycket är därför inget säkert tecken på lärande. Däremot kan vi genom undervisningen skapa förutsättningar för beteenden som hjälper eleverna att bearbeta, förstå och använda kunskap.
- Beteenden leder till lärande. Att rikta uppmärksamheten, återkalla kunskap, försöka lösa uppgifter och förklara sina tankar är handlingar som kan bidra till lärande. Därför behöver vi undervisa om de beteenden som hjälper elever att bearbeta och använda kunskap.
- Beteenden blir vanor. När elever övar på återkommande rutiner kan dessa efter hand bli mer automatiska. Då frigörs tid och mental energi till själva lärandet.
- Beteenden påverkar motivationen. När elever lyckas genomföra det som förväntas, får positiv återkoppling och märker sina framsteg ökar möjligheten att de fortsätter anstränga sig.
Beteendeperspektivet hjälper oss alltså att förstå och påverka vad eleverna gör, medan vi genom undervisning och bedömning behöver undersöka vad de faktiskt lär sig. Målet är inte bara att få eleverna att göra rätt saker, utan att skapa beteenden och vanor som leder till lärande.
Är beteenden omoderna?
Ord som behaviorism kan låta lite omoderna i skolsammanhang. Tankarna går lätt till belöningar, bestraffningar och passiva elever. Samtidigt har sociokulturella perspektiv länge haft en stark ställning i svensk pedagogisk diskussion, med fokus på språk, samspel och deltagande.
Jag tror dock att vi förlorar något när teorier görs till konkurrenter. De hjälper oss att förstå olika delar av samma klassrum. Sociokulturella perspektiv belyser språk och samspel, kognitionsvetenskapen hjälper oss att förstå uppmärksamhet, arbetsminne och förkunskaper, medan beteendevetenskapen ställer frågan: Vad gör eleverna faktiskt, och vad gör olika beteenden mer eller mindre sannolika?
Beteendeanalysen har dessutom ett starkt forskningsstöd och en etablerad plats inom specialpedagogiken. Där arbetar vi ofta med att tydliggöra förväntningar, anpassa miljön, undervisa om alternativa beteenden och följa upp vad som fungerar. Men varför vänta tills en elev brottas med stora svårigheter innan vi använder samma kunskap i den ordinarie undervisningen?
Beteenden finns överallt
Utanför skolan betraktas dessa grundidéer knappast som omoderna. Tvärtom utformar vi ständigt miljöer och rutiner för att påverka människors beteenden. Vi nöjer oss sällan med att människor bara vet vad de borde göra.
- Bilen blinkar och piper tills jag tar på mig säkerhetsbältet. Signalen försvinner när jag gör rätt.
- Sjukvården använder checklistor, tydliga instruktioner och genomtänkt placering av material för att minska misstag.
- Fysioterapeuten visar rörelser, låter patienten öva och ger återkoppling i stället för att bara uppmana till större ansvar.
- Mobiltelefonen använder notiser och påminnelser för att ständigt locka oss till nya handlingar.
Det finns något ironiskt i att miljöns påverkan på beteenden kan kännas gammaldags när vi kallar det behaviorism, men modernt när vi talar om nudging eller beteendedesign. Perspektiven är inte identiska, men delar insikten att det inte alltid räcker att veta vad man borde göra.
Samhället använder också konsekvenser för att minska oönskade beteenden. Felparkering kan ge böter och regelbrott på fotbollsplanen kan leda till frispark eller utvisning. Vi accepterar alltså att fungerande verksamheter behöver stöd, regler, återkoppling och konsekvenser. Det betyder förstås inte att hårda, godtyckliga eller förnedrande bestraffningar hör hemma i skolan.
ABC i klassrummet
Ett enkelt sätt att använda beteendeperspektivet är ABC-modellen. Den hjälper oss att flytta fokus från hur eleven är till vad som händer i situationen:
- A – aktiverare: Vad händer före beteendet? Är förväntningarna tydliga och finns rätt förutsättningar?
- B – beteende: Vad gör eleven konkret och vilken funktion kan beteendet fylla?
- C – konsekvens: Vad händer efteråt? Förstärks eller försvagas beteendet?
Tänk på en elev som sällan kommer igång med självständigt arbete. Jag säger: ”Nu arbetar ni vidare själva.” Eleven sitter kvar och pratar med kompisen. Efter en stund går jag fram, förklarar uppgiften igen och hjälper eleven att börja.
I stället för att beskriva eleven som “lat” eller “omotiverad” kan jag undersöka hela kedjan:
- A: Visste eleven vad första steget var? Var uppgiften på rätt nivå?
- B: Eleven väntar och pratar i stället för att börja.
- C: Jag ger individuell hjälp. Min avsikt är god, men eleven kan samtidigt lära sig att väntan är ett effektivt sätt att få hjälp.
Beteenden fyller ofta en funktion. De kan hjälpa oss att få något, undvika något eller hantera en situation. Eleven kanske pratar för att få kontakt eller skjuter upp arbetet för att slippa något svårt. Vi kan inte säkert veta varför, men vi kan formulera hypoteser och pröva dem.
Förstärka och försvaga
Här finns några vanliga missuppfattningar. Förstärkning kan låta som belöningar och försvagning som bestraffningar. Men begreppen beskriver egentligen effekten på beteendet. En förstärkare gör ett beteende mer sannolikt att upprepas, medan en försvagare gör det mindre sannolikt.
Det är lätt att missa detta i klassrummet. Eleven som ropar ut får min uppmärksamhet och eleven som väntar får till slut hjälp, medan eleven som börjar direkt kanske inte får någon reaktion alls. Jag kan alltså råka förstärka det jag vill se mindre av. Därför behöver jag också uppmärksamma det som fungerar: ”Du började direkt” eller ”Du försökte själv innan du frågade.”
Här blir kopplingen till vanor viktig. Beteenden fyller ofta ett behov här och nu. Eleven pratar för att få kontakt eller undviker uppgiften för att slippa något svårt. Om beteendet upprepade gånger fungerar på kort sikt kan det bli en vana. Detsamma gäller konstruktiva beteenden som återkommer i samma situation och får positiva konsekvenser. Som lärare behöver jag därför tänka längre än den omedelbara situationen: Vad fungerar för eleven just nu, och vilken vana håller vi på att bygga? Målet är inte ständig belöning, utan att konstruktiva beteenden efter hand ska bli mer självklara och kräva mindre stöd.
Försvagning behöver heller inte betyda hårda straff. Ett pararbete som inte fungerar kan pausas och tränas om, den som förstör material kan tillfälligt förlora möjligheten att använda det och om en elev kränker en annan behöver läraren omedelbart ingripa, skydda den utsatta eleven och markera att beteendet inte är acceptabelt.
Beteende kan undervisas
Om en elev inte behärskar division skulle vi knappast säga: ”Du måste ta större ansvar för din division.” Vi skulle visa hur man gör, låta eleven öva, ge återkoppling och gradvis minska stödet. Tanken att beteenden kan undervisas är egentligen inte främmande. Mycket av det vi kallar uppfostran handlar om just detta. Vi visar barn hur man väntar på sin tur, hälsar, plockar undan eller hanterar konflikter. Vi påminner och låter dem försöka igen tills beteendet efter hand blir en vana.
I klassrummet förväntar vi oss däremot ibland att eleverna redan ska kunna komma igång, samarbeta och be om hjälp på ett lämpligt sätt. När det inte fungerar påminner vi, sedan påminner vi igen och till sist provar vi den klassiska pedagogiska innovationen att säga samma sak en tredje gång, fast högre och med fler ord. Men om tjat inte fungerade de första fem gångerna är det tveksamt om den sjätte gången gör susen.
Tänk om vi oftare behandlade beteenden som något som behöver undervisas och översatte abstrakta förväntningar till konkreta handlingar:
- ”Ta ansvar” kan betyda att prova första steget innan du ber om hjälp.
- ”Var aktiv” kan betyda att skriva ett eget svar innan ni pratar i par.
- ”Samarbeta” kan betyda att en förklarar medan den andra ställer frågor.
- ”Var noggrann” kan betyda att läsa svaret igen och jämföra med facit.
Sedan kan vi modellera, öva, ge återkoppling och gradvis minska stödet, precis som med annat kunskapsinnehåll. Det betyder inte att alla olämpliga beteenden beror på bristande kunskap. Ibland behövs också tydliga gränser och rimliga konsekvenser.
Vi fungerar mer lika än vi tror
Beteendeanalys förknippas ofta med elever som har stora svårigheter, men egentligen handlar det om något allmänmänskligt: Varför gör vi som vi gör, och hur kan vi förändra våra beteenden? Vi påverkas alla av vår omgivning, våra behov, våra vanor och konsekvenserna av våra handlingar.
Jag har själv stor nytta av det perspektivet i vardagen. Jag kan mycket väl veta att jag borde träna, svara på ett mejl eller lägga undan mobilen och ändå göra något helt annat. I stället för att bara konstatera att jag behöver mer självdisciplin kan jag undersöka situationen. Om träningskläderna ligger framme blir det lättare att komma iväg. Om mobilen ligger i ett annat rum blir det lättare att koncentrera sig. Och om jag belönar mig med en stunds avkoppling efter att ha gjort något ansträngande ökar kanske chansen att jag gör det igen.
Det är just detta jag uppskattar med beteendeanalys. Den hjälper mig att gå från ”Jag borde skärpa mig” till ”Vad kan jag förändra för att göra det önskade beteendet mer sannolikt?” Samma frågor kan vi ställa i klassrummet. Elever lämnar inte dessa allmänmänskliga mekanismer utanför klassrumsdörren.
Prova i morgon
Det behöver inte börja med ett stort beteendeprogram. Pröva tre små förändringar och upprepa dem tills de kan bli vanor.
- Skapa en fast startrutin: Bestäm hur lektionen börjar och håll fast vid samma sekvens: stå på led, bli välkomnad vid dörren, gå till din plats, ta fram materialet och börja med startuppgiften på tavlan. Undervisa om rutinen och öva tills eleverna kan genomföra den utan påminnelser.
- Gör övergångar ett steg i taget: Undvik att ge flera instruktioner samtidigt. Låt hela klassen genomföra varje steg tillsammans: ”Steg ett: ta fram boken.” Vänta in alla. ”Steg två: öppna sidan 24.” Vänta igen. ”Steg tre: börja med uppgift ett.” På så sätt håller du ihop gruppen och minskar risken att elever tappar bort sig.
- Ge positiv återkoppling: Uppmärksamma när eleverna följer rutinerna: ”Du började direkt”, ”Ni väntade in nästa steg” eller ”Jag ser att hela gruppen redan är igång.” Återkopplingen ska vara kort, positiv och konkret. När beteendet blir en vana kan den gradvis minska.
En sista påminnelse är att inte ta elevernas beteenden för givna. Det som verkar enkelt för oss kan kräva flera steg för eleven. Att ”komma igång” innebär exempelvis att förstå instruktionen, hitta rätt material, veta var man ska börja och fortsätta även när det blir svårt.
Därför behöver vi ibland bryta ned önskade beteenden i mindre steg, visa hur de ska utföras och låta eleverna öva. Det som blivit självklart för oss är inte alltid självklart för dem. Kanske behöver vi oftare byta frågan ”Varför gör eleverna inte som jag säger?” mot ”Har jag verkligen visat och lärt dem hur de ska göra?”
Lämna ett svar